Historiska bolåneräntor sedan 1950 Storbritannien
Subprime-bolånekrisen 2007-10 härrörde från en tidigare expansion av bolånekrediter, inklusive till låntagare som tidigare skulle ha haft svårt att få bolån, vilket bidrog till och underlättades av snabbt stigande bolånepriser. Historiskt sett hade potentiella bostadsköpare svårt att få bolån om de hade krediter under genomsnittet, gjorde små handpenningar eller sökte lån med höga avgifter. Såvida de inte skyddas av statliga försäkringar, nekade långivare ofta sådana ansökningar om inteckning. Medan vissa högriskfamiljer kunde få små bolån med stöd av Federal Housing Administration (FHA), hyrde andra, som stod inför begränsade kreditmöjligheter. Vid den tiden fluktuerade bostadsägandet runt 65 %, utmätningsräntorna var låga och bostadsbyggandet och priserna speglade främst svängningar i bolåneräntor och inkomster.
I början och mitten av 2000-talet erbjöds subprime-inteckningar av långivare som finansierade bolånen genom att samla ihop dem i pooler som såldes till investerare. Nya finansiella produkter användes för att sprida dessa risker, med private label hypoteksskyddade värdepapper (PMBS) som stod för majoriteten av subprime-bolånefinansieringen. Mindre sårbara värdepapper ansågs vara låg risk, antingen för att de var säkrade med nya finansiella instrument eller för att andra värdepapper först skulle absorbera eventuella förluster i de underliggande bolånen (DiMartino och Duca 2007). Detta gjorde det möjligt för fler förstagångsköpare att få bolån (Duca, Muellbauer och Murphy 2011), och antalet husägare ökade.
Historia om bolåneräntor i USA
1971 låg räntorna i mellanintervallet 7 % och steg stadigt tills de nådde 9,19 % 1974. De sjönk kort till mellan- och högintervallet 8 % innan de steg till 11,20 % 1979. Detta inträffade under en period av hög inflation som nådde en topp i början av nästa decennium.
På både XNUMX- och XNUMX-talen pressades USA in i en lågkonjunktur av ett oljeembargo mot landet. Organisationen för oljeexporterande länder (OPEC) instiftade embargot. En av dess effekter var hyperinflation som gjorde att priserna på varor och tjänster ökade extremt snabbt.
För att motverka hyperinflation höjde Federal Reserve de korta räntorna. Detta gjorde att pengarna på sparkonton var värda mer. Å andra sidan steg alla räntor, så kostnaden för att låna ökade också.
Räntorna nådde sin högsta punkt i modern historia 1981, då det årliga genomsnittet var 16,63 %, enligt data från Freddie Mac. De fasta räntorna sjönk därifrån, men slutade decenniet runt 10 %. 80-talet var en dyr tid att låna pengar.
30-åriga bolåneräntor
Mellan april 1971 och april 2022 var 30-åriga bolåneräntor i genomsnitt 7,78 %. Så även med den 30-åriga FRM som kryper över 5 %, förblir räntorna relativt överkomliga jämfört med historiska bolåneräntor.
Dessutom tenderar investerare att köpa inteckningsskyddade värdepapper (MBS) under svåra ekonomiska tider eftersom de är relativt säkra investeringar. MBS-priser styr bolåneräntorna, och kapitalrusningen till MBS under pandemin bidrog till att hålla räntorna låga.
Kort sagt, alla tecken pekar på att räntorna stiger 2022. Så förvänta dig inte att bolåneräntorna sjunker i år. De kan gå ner under korta perioder, men vi kommer sannolikt att se en allmän uppåtgående trend under de kommande månaderna.
Till exempel, med en kreditpoäng på 580, kan du bara kvalificera dig för ett lån med statligt stöd, såsom ett FHA-lån. FHA-lån har låga räntor, men inkluderar bolåneförsäkring, oavsett hur mycket pengar du lägger ner.
Räntejusterbara bolån erbjuder vanligtvis lägre initiala räntor än ett 30-årigt bolån med fast ränta. Dessa räntor kan dock ändras efter den initiala räntebindningsperioden.
70-talsränta
Subprime-bolånekrisen i USA var en multinationell finanskris som inträffade mellan 2007 och 2010 och bidrog till den globala finanskrisen 2007-2008.[1][2] Den utlöstes av en stor nedgång i bolånepriserna. USA efter kollapsen av en bostadsbubbla, vilket ledde till fallissemang på bolån, utmätningar och devalvering av bostadsrelaterade värdepapper. Nedgången i bostadsinvesteringar föregick den stora lågkonjunkturen och följdes av nedgångar i hushållens utgifter och, därefter, företagsinvesteringar. Utgiftsminskningarna var mer betydande i områden med en kombination av höga hushållsskulder och större fall i huspriserna[3].
Bostadsbubblan som föregick krisen finansierades av inteckningsskyddade värdepapper (MBS) och collateralized debt obligations (CDOs), som initialt erbjöd högre räntor (d.v.s. bättre avkastning) än statspapper, tillsammans med attraktiva riskbetyg från kreditvärderingsinstitut. Även om delar av krisen blev mer synliga under 2007 kollapsade flera stora finansinstitutioner i september 2008, med ett stort avbrott i kreditflödet till företag och konsumenter och inledningen av en allvarlig global recession[4].
