För inte så länge sedan trodde forskare att när moderna människor och neandertalare splittrades i två distinkta arter, behövde de inte längre att göra med varandra. Men senare hittades neandertal-DNA i moderna eurasier, vilket antydde att vi Sapiens fick ett inflöde av gener från dessa homininer någon gång i vår gemensamma evolutionära historia. Dessutom fick neandertalarna också våra gener. Det var en blandning i båda riktningarna.
Nu har ett internationellt team av forskare funnit att björnar har en liknande historia. En studie som publicerades i tidskriften PNAS denna vecka finner bevis på hybridisering i både isbjörnens och brunbjörnens genom.
Särskilt de förstnämnda har en stark signatur av ett inflöde av DNA från pardos. Biologer har lärt sig att de kommer att bli separata arter utan att helt förlora att dessa djur kommer att synas för varandra, men de visste inte i vilken utsträckning.
Studien analyserade genomen av 64 moderna polära och bruna ben, inklusive flera nya genom från Alaska, en stat där båda arterna finns. Dessutom tog teamet också fram ett nytt, mer komplett genom från en isbjörn som levde för mellan 115.000 130.000 och XNUMX XNUMX år sedan i Svalbards norra skärgård. DNA från den antika isbjörnen extraherades från en tand fäst på ett fossilt käkben, som nu finns på Naturhistoriska museet vid Universitetet i Oslo.
Med hjälp av denna datauppsättning uppskattar forskarna att isbjörnar och grizzlybjörnar började bli olika arter för ungefär 1,3 till 1,6 miljoner år sedan, vilket uppdaterar tidigare bedömningar. Denna uppdelning har varit och fortsätter att vara föremål för vetenskaplig debatt.
De analyserade genomerna inkluderar den för denna björn, fotograferad 1995 på Alaskas norra sluttning. Forskare hade undrat om det kunde vara en hybrid av grizzly och isbjörn, men ny forskning finner "det är inte en hybrid, bara en ljus grizzlybjörn" – Richard Shideler, Wildlife Conservation Division, Alaska Department of Fish and Game
flaskhals
Studien drar också slutsatsen att efter att ha blivit sin egen art drabbades polarbenen av en betydande befolkningsminskning och en långvarig genetisk flaskhals, där dessa djur redan var mycket mer genetiskt olika än de bruna benen.
"Artbildning och underhåll kan vara en komplicerad process", säger Charlotte Lindqvist, professor i biologiska vetenskaper vid universitetet i Buffalo och expert på bengenetik. "Vad som hände med isbjörnar och grizzlybjörnar är en tydlig analog till vad vi nyktert lär oss från människans evolution: att artuppdelningen kan vara ofullständig", noterar han.
Klimatförändringar
Tanken att arktiskt anpassade polarområden fångar genetiskt material från land, som är anpassat till liv på låga breddgrader, är ett kännetecken som kan vara av intresse för forskare som är oroade över klimatförändringarnas inverkan på arter som riskerar att utrotas. När världen värms upp och den arktiska havsisen krymper, kan is- och grizzlybjörnar hittas oftare på platser där deras utbredningsområde överlappar varandra. Enligt Lindqvists uppfattning gör detta deras gemensamma evolutionära historia till ett särskilt spännande studieämne.
