"Den som förnekar tjurfäktningstraditionen i Katalonien och Barcelona förnekar historien." Med den naturlighet och elegans som han alltid slösade bort inför tjurarna, dömde Joaquín Bernadó när han fick från händerna på Barcelonas dåvarande borgmästare Pasqual Maragall, Ciudad Condals guldmedalj. Han hade precis gått i pension från ringen som slåss mot sex tjurar i Monumental och institutionellt erkännande kom till en tjurfäktare som alltid stolt agerade som en katalan i hela tjurfäktningsvärlden. I Barcelona utkämpade han nästan tvåhundrafemtio tjurfäktningar och mer än fyrtio tjurfäktningar. En autentisk referens för en hobby som stöttade honom och som också stämde honom, som njöt av hans personlighet på arenan, den lätthet som han fick tusentals fans att njuta av.
En tjurfäktare från Barcelona, en tjurfäktare från Madrid, ett torg han aldrig undvek och en tjurfäktare från tjurfäktning Amerika. Från Peru, från Colombia och framför allt från Mexiko, där han var en idol i så många år. Han utsattes för trakasserier från Fiesta i sitt land, han fällde bittra tårar av raseri och missförstånd när en politisk lögn tog tjurfäktningarna framåt och han fortsatte att kämpa för tjurfäktaren med hopp om att en dag återvända till hans monumentala torg.
Med Joaquín Bernadós död kommer det att avslöja en av de viktigaste sidorna i historien om tjurfäktning i Katalonien. Från illusionerna av en Santa Coloma de Gramanet-häst som sprack upp på scenen som en novillero i mitten av 1983-talet, till den illusion den skapade bland fans, som alltmer ägnade sig åt förträffligheten hos en tjurfäktare som lämnade ett outplånligt spår när han han pensionerad från ringen XNUMX. Borta är så många uppgifter plågade med god smak, kvalitet, alltid värde. Om han tvingade honom att välja en, solofördröjningen framför de sex Miura-tjurarna, påpekade han som mycket mer än en personlig utmaning, ett engagemang. Samma som han alltid haft med Katalonien och med tjurfäktning.
