Nyligen har Tredje tvistemålsförvaltningskammaren vid Högsta domstolen (TS), andra avdelningen - genom dom 24/2023 av den 12 januari 2023 (rec. 2059/2020) - rättat till den doktrin som den domstolen hade fastställt för drygt två år tidigare. Detta har orsakat djup oro i det juridiska spektrumet. Framför allt har det skapat en rad tvivel i förhållande till beskattningen av dröjsmålsränta i den personliga inkomstskatten (IRPF).
De facto, två år tidigare, hade TS, i domen den 13 december 2020 (Cassation Rec. 7763/2019), slagit fast att dröjsmålsränta som betalats av Statens Skatteförvaltningsverk (AEAT), vid genomförande av återbetalning av otillbörlig inkomst, är inte föremål för personlig inkomstskatt. Detta beror på att "när man återvänder till skattebetalaren några intressenter som stöds av honom på ett otillbörligt sätt och kompenserar, finns det ingen sådan kapitalvinst, utan snarare sker en ombalansering som upphäver den tidigare förlusten."
I nämnda dom från 2020 fanns en avvikande åsikt formulerad – märkligt nog – av samma domare som nu har varit föredragande för detta senaste avgörande från januari 2023, vilket har orsakat tolkningsstörningen med avseende på den som hade fastställts. Han ansåg att "den passiva dröjsmålsräntan, till förmån för skattebetalarna, är kapitalvinster som är en del av den allmänna inkomstskatten."
Kriteriet som kammaren följer, när den godkänner majoriteten av beslutet i denna sista mening, är att i enlighet med lag 35/2006 om personlig inkomstskatt (LIRPF):
Det bör noteras att denna sista dom, från januari 2023, också har två avvikande röster. De lyfter fram att den korrekta doktrinen är den som fastställdes i domen av den 3 december 2020. Följaktligen försvarar de att man inte åberopar dröjsmålsränta till förmån för skattebetalarna och argumenterar för att de bibehåller kriterierna utifrån flera skäl.
Denna doktrinära förändring representerar ett angrepp med skadliga konsekvenser för rättssäkerheten. Budskapet som uttrycks är förödande, med förekomsten av radikalt motsatta uttalanden och nära i tid av samma domstol.
«Denna doktrinära förändring representerar ett angrepp med skadliga konsekvenser för rättssäkerheten. "Budskapet som uttrycks är förödande, med förekomsten av radikalt motsatta uttalanden."
Å andra sidan försöker Skatteförvaltningens erkännande av ersättning att återställa en tillgångsbalans som tidigare hade brutits av själva förvaltningsåtgärden. Av denna anledning kan det offentliga organets åtgärd att ändra den orsakade skadan inte hänföras till inkomst i personlig inkomstskatt.
Kort sagt, artiklarna i lagen om personlig inkomstskatt, som domen anspelar på och grundar sin motivering till (artiklarna 34 och 37 LIRPF), tar nyktert upp kvantifieringen av kapitalvinst genom dess "marknadsvärde". Detta slutade med att vara totalt olämpligt när det gäller att hänvisa till förseningsintresserade parter, som är fasta och juridiskt etablerade.
Med tanke på skillnaden mellan oförenliga kriterier som dessa två avgöranden från High Court framställer, är det nödvändigt att - inom kort - det uttalas igen för att definitivt fastställa rättspraxis. En tredje dom skulle vara viktig för att lösa denna absoluta inkonsekvens och återgå till rättssäkerhetens väg.
Baserat på rent logiska kriterier har avkastningen av otillbörliga inkomster en återställande karaktär och inte enbart kompenserande. Nämnda betalning kan givetvis inte på något sätt betraktas som en ökning av den skattskyldiges ekonomiska förmåga. Denna princip om ekonomisk kapacitet, inkluderad i artikel 31 i den spanska konstitutionen och som sänker dess väsen till hela det spanska skattesystemet.
I verkligheten kommer den skyldige skattebetalaren att återbetala det om han inte uppfyller den offentliga utfrågningen, men den inkomsten strider i slutändan mot lagen.
Jag hoppas att Högsta domstolen snart kommer att reda ut den uppenbara inkonsekvensen för alla skattebetalares bästa, såväl som för den rättssäkerhet som avses i artikel 9.3 i vår grundlag. Meddelanden som detta, i form av en mening, ökar bara investerarnas misstro, samt skadar den ekonomiska miljön och välbefinnandet. Tiden får avgöra.
